Idag är det 13 dagar kvar till årsdagen av min bypass-operation. Lång tid kan tyckas, men jag tycker det har gått fort, alldeles för fort. Vissa saker kunde jag inte förbereda mig på, typ som när doktorn kom in i rummet där Mette och jag satt och väntade. I mitt huvud hade jag förberett mig på att åka hem, och att detta bara hade varit en liten indikation på att lugna ner sig. Men ack vad jag bedrog mig, utan omsvep berättade han att jag hade extremt kraftiga kramper på de tre huvudkärlen (Ett huvudkärl hade t.o.m två kraftiga kramper) och att jag skulle behöva göra en full bypass-operation (Quad) inom 10dagar.

Min självbild som "Mannen som överlever allt" raserades totalt, och jag tror att i den stund blev jag så enormt påverkad att jag gick in i ett chocktillstånd som till viss del påverkar mig än idag (Och kommer att vara med under en tid till). Jag gick från att se världen i ljusblått (Ibland var den både svart och vitt) nästan hela tiden, till att vara ett svart hål. Livet gick från att vara roligt till att vara ett rent helvete (En historia lite senare). På en nanosekund gick jag från att vara en far, till att vara en död far. Mina barn och fru var det första som jag tänkte på. Hur kan jag vara så ego att jag lämnar min egen avkomma i händerna på världen? Hur skall Max och Ellen klara sig utan pappa? En pappa som sviker så mycket att han lämnar dem i början av livet, och att inte kunna stödja och hjälpa dem innan de har nåt vuxen ålder? Sakna Ellens skratt och Max upptåg? Att jag sedan inte reflekterade snabbt nog kring, "vad händer om jag överlever" är nog en av missarna jag har gjort.

Mitt beroende till allt utanför sjukhuset blev plötsligt lastat på min fru, som bara kunde se på när jag bröts ner i alla avseenden. Plötsligt blev hon ansvarig för att stärka min självbild (förutom att hennes världsbild också hade rasat något), och ta hand om allt annat inom familjen. Jag avundas inte hennes position just då och där. Ta hand om en snörvlande man, som precis fått en "dödsdom" och samtidigt tappat all form av "Mannen i huset"-känsla.

En ganska intressant sak är att det enda man "botar" detta med idag är med Sobril, inte en psykolog som påbörjar uppbyggnadsjobbet, utan ångestdämpande medicin. Att jag dessutom inte tål (Hallucinationer och mardrömmar) Sobril gör inte saken bättre, vilket kommer i en lite senare historia.

En reaktion på läkarens dom, var nog att mitt så normalt "mild" humör förbyttes i ren ilska/sorg/upprördhet (Toppar och dalar) med stubiner som var enormt korta. Detta är något som jag fortfarande arbetar på, men tyvärr så har nog min omgivning fått se det ett antal gånger. Jag är idag riktigt ledsen över vad operationen gav mig (Förutom att överleva) i form av humörsvängningar och "återta min manlighet". Det är fortfarande något jag jobbar med, och det kommer att ta lite tid innan jag har vant mig av med detta helt och hållet (Hoppas dock att samtal kring det snabbar på saken).

Christian